Tre år sedan...
Jag minns (det jag faktiskt kommer ihåg innan allt blev svart...) Det minns jag i detalj. Allt som pratades, vad jag gjorde... Till och med känslan jag hade sitter kvar. Liksom etsat sig fast i huvudet.
Jag skulle bara visa upp hästen för en köpare. Hästen hade Shivering men inte då inte såpass allvarlig att han inte var ridbar. Longerade honom och tyckte att något inte stämde. Vad det var som var fel kunde jag inte sätta fingret på - då var jag inte lika duktig som nu.
Motvilligt satt jag upp på ägarens order, hann skritta några steg innan hästen flyger iväg i sken runt paddocken. Bockar - jag flyger - landar i sadeln igen. Bockar igen och jag flyger, rycket när jag flyger av blir så starkt att hela stiglädret lossnar.
Där blir det svart.
Jag minns ingenting från att jag flyger av, inte att jag landar, ingenting.
Det jag minns är att jag ligger på marken, kan inte andas.
Spekulanten är sjuksköterska och sitter brevid mig, ber mig ligga kvar - fokusera på att andas.
Börjar andas normalt, kollar efter hästen. Han står med ägaren och mamma. Dom går in med honom till stallet.
Jag försöker resa mig upp, jag ska INTE åka ambulans, jag har ju bara tappat luften...
Kommer upp på alla fyra. Står på knä med händerna fortfarande i marken, försöker resa mig. Det hugger till i ryggen... Paniken... Jag kommer inte upp - JAG MÅSTE UPP.
Försöker gång på gång att resa mig, utan resultat.
Ber Robin ringa ambulans. rabblar adressen till stallet och är vid fullt medvetande. Får filt under mig och över mig tills ambulansen kommer.
I ambulansen blev allt snurrigt igen. Jag mådde illa, kunde inte bokstavera mitt namn och flimmrade med ögonen. Robin åkte med mig i ambulansen och mamma åkte egen bil.
Efteråt fick jag höra att det hade gått i 140km/h hela vägen till sjukhuset.
Väl framme klipps mina kläder sönder, fastbunden på bår och nackkrage. Fram och tillbaka på olika röntgen, en evig väntan och smärtor som nu i efterhand inte går att beskriva.
Tre timmar låg jag fastbunden. Läkare kom med helikopter från Göteborg för att testa ut korsett, klockan började bli natt och jag hade så fruktansvärt ont.
Då fick jag diagnosen - kotkompression av 7.e kotan. Ligger snett med risk för att den "halkar ur" och orsakar förlamning.
Blod i urinen - smäll på njurarna. Fruktansvärd smärta att kissa, smärta att ligga ner, smärta att stå upp, sitta ner, gå...
Helvetesnatten på sjukhuset. Morfin var 3.e timme.
Fick komma hem dagen efter. Tio veckor med korsetten, dygnet runt. Fick inte lyfta något, fick inte böja mig ner och fick inte dra något. OCH RIDNING VAR ABSOLUT JÄTTEFÖRBJUDET.
Efter en månad (4 veckor) så satt jag upp på Sigurd och skrittade första gången i smyg. Jag var så rädd och jag visste - satte jag mig inte upp nu, då skulle jag aldrig våga göra det igen.
Det tog ett år innan jag vågade rida normalt. Tack vare Sara som tvingade mig att trava, att galoppera och att komma över rädslan - rädslan att ramla av igen.
Vill bara tacka alla som inte gett upp. Tack till alla som kämpat med mig, tvingat mig och hjälpt mig att sätta upp mål.
Tack till Sara som aldrig gav upp att träna mig - som stöttade mig på tävlingar och såg till att jag uppnådde mina mål.
Tack till min familj som hjälpte mig med alla stallsysslor och Sigurd.
Tack till min underbara pojkvän Robin som varit med och stöttat mig.
Tack till er haters som gjort mig starkare.
Verkligen tack.
