Hundträning - Jag är frälst
I Februari började vi på en ungdhundskurs. Första riktiga kursen enligt mig. Valpkursen var mer ett statement att jag hade tagit mig en alldeles för svår hund - kändes det som. Men som också briljerade i allt.
Efter valpkursen tränade vi ingenting. Lite trix, men hade inte direkt någon plan. Undvek koppelpromenader och hundmöten, för det var helt kaosartat.
Som sagt gick vi kursen i februari. Något som blev starten för mitt hundtränings-intresse. För jag såg resultat! Direkta och konkreta resultat på träningen som jag la ner. Dessutom blev jag inte dömd för att jag är tjock, eller för att jag har en blandrashund.
Snarare prisades Alice för sin enorma arbetsvilja och att hon när hon väl är med mig är 100% will to please. Snabblärd och smart. Vilket också innebär ett enormt jobb för mig att motivera henne till just träning.
Jag menar, varför träna? När man kan kolla på fåglar, hästar, lukta i gräset, dra som en tok eller bara totalt strunta i mig.
Nu har vi snart gått klart andra kursen. En kurs mer inriktad på lydnaden. Den har varit mycket mer mentalt jobbig för mig. Det har krävts massor av mig som hundförare att tajma in, ha koll och lita på Alice. Något som jag har jättesvårt för.
Men vad kul det är!
När man ser alla framsteg som man gör, när man får peppning av sina kurskamrater och inte blir dömd för att man inte kan, vet eller förstår något. När man är helt nybörjare på hundträningsbiten och får beröm! Dunk i ryggen och fina ord om sin egen träning och om sin hund.
Då undrar jag varför jag inte valde detta tidigare?
Varför är inte hästmänniskor mer som hundmänniskor? Som hyllar varandras små prestationer, istället för att se alla tusen fel som man gör?
Nä, nu ska jag ta tillvara på mina två pensionärshästar tills deras sista dag. Men efter det - då blir det nog en lång paus från hästarna och hästvärlden.
